Jag funderar på när jag förstod att fler än vi själva befann oss här?
Det var nog först bara en känsla som kröp sig på - en diffus sådan.
Den första tiden jag åkte ut för att hälsa på Snuffe, levde han med enbart utedass, eftersom badrummet var under renovering. Hur LÄNGE han (vi) levde så behöver ni inte veta... *ler sött*
Bilden är stulen
Inte för att jag är särskilt mörkrädd, men för en nattkissande stadsböna som mig var det inte alltid (hmmm, någonsin?) det kändes så jäkla kul att tassa ut till det där dasset. Jag fick alltid en kymig, diffus känsla så snart jag sneddade gaveln på huset: "jag borde inte vara här". När jag satt där på dasset kände jag alltid hur någon tittade på mig, och jag var (minst sagt) överlycklig när jag fick krypa ner mellan lakanen igen.
Homefree, liksom.
Sedan var det småsaker som hände. Allt handlade om KÄNSLOR så långt.
Man tyckte att någon rörde sig i ögonvrån. Man tyckte sig höra någon röra sig än här, än där, fast man var ensam - men bara små, korta fragment. Man kunde liksom inte vara säker.
Kranen i köket stod på, men visst kunde jag själv ha glömt den? Spisplattan stod på, men visst måste väl Snuffe ha glömt stänga av den?
Att JAG skulle glömma stänga av plattan är en sak. Men vi som känner Snuffe vet att sånt aldrig skulle hända i hans värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar