tisdag 12 augusti 2008
När det bra inte längre märks
070812, alltså för exakt ett år sedan, skrev jag bloggarna Absurd situation och Krångligare ändå. Hade det inte varit så allvarligt, så hade varit lite humor i att det kör ihop sig så totalt med exakt ett års mellanrum.
Jo.
Förhållandet är i rejäl kris, har så varit ett tag. Jojoåkande upp och ner, från himmel till helvete. Anledningen är exakt densamma som för ett år sedan: vi renoverar sönder förhållandet - och Snuffe vägrar ta hjälp att få det klart. Hade det inte varit för att jag trots allt älskar karln så hade jag flyttat för länge sen.
Gick och lade mig tidigt ikväll, men vaknade när Snuffe kom och lade sig - men jag var ful, låtsades sova - och nu sitter jag här och kan inte sova alls istället.
Han smög för att inte väcka, och gav mig en lång, mjuk kyss i pannan, och låg sedan och tittade länge på mig, sådär ömt som bara han kan (jodå, jag KÄNDE det). Sedan tog han min hand, kysste den och låg och smekte den innan han somnade.
Tårarna brann innanför mina ögonlock hela tiden, och jag bara undrar varför allt ska vara så krångligt?
Varför är han så envis, varför vägrar han ens försöka jämka lite, när han så uppenbart är livrädd att förlora mig?
För det håller han på att göra. Jag har NÄSTAN bestämt mig nu.
Vi hade mer kvalité i vårt förhållande innan vi flyttade ihop. Jag vill fortsätta vara hans, men inte på de premisser som nu råder. Är dock väldigt osäker på om han kan tänka sig vara särbo.
När det som är bra liksom försvinner på grund av det som är dåligt - hur får man då allt på rätt köl igen?
Hur ska jag komma tillbaks till stadiet där jag tycker det är värt allt det osmidiga det innebär att ha barn på deltid och bo 3,5 mil från "allt", med skjutsning och ständig anpassning från min sida för att få allt att gå ihop?
Fy f*n. Det här är inte gulligt längre... :/
Och det enda jag vill är att ha ett färdigt hem och lite harmoni i livet. Är det för mycket begärt?
Han är en fantastisk man (den vackraste...) och jag älskar honom... men han är också extremt envis - och hans principer ruckar man inte på.
Men nej, det är inte synd om mig.
Jag har själv valt att stanna, valt att leva så här, i hopp om att det snart skulle bli bättre. Hoppet är ju det sista som överger en, som bekant.
Jag vill ju att vår saga ska bli längre än 6 år lång...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
*kramar om hårt och länge*
Mitt nummer får du även använda nattetid,vännen <3
Man ska inte sitta i sin ensamhet och vara ledsen!!!
Att Snuffe verkligen verkligen älskar dig råder det INGA tvivel om, jag hoppas att det löser sig till det bästa för er båda.
Tänker på dig/er!
Kraaaaaaaaaaaaaaaam
Kramar från Mockfjärd och jag hoppas verkligen det löser sig så ni får må bra allihopa. Tråkigt att det ska vara så.
Tänker på dig/er.....känner mycket men har mindre att säga, tyvärr! Längre ifrån relationsexpert än vad jag är kan man nog inte komma - men jag håller allt som går att hålla för att DU ska må bra!*kramar*
Vännen, jag blir så ledsen att höra att du mår sådär. Jag förstår dig så väl. Jag förstår att det känns nattsvart. :/
Vilken tragedi att se att er kvalitet var bättre när ni inte bodde tillsammans än nu när det borde vara så bra.
Jag sänder min varmaste tanke och kram till dig min vän.
*KRAAAAAAAAAAMMMMMMMMMM*
//vera
*kramar om* Jobbigt!!
Inte har jag nåt bra råd att ge heller mer än att I´m here ifall du behöver :)
Vi lever i en märklig värld, en värld där olika människor ska ha lika värderingar och omdömen. Förhållanden är sjukt jobbiga och svåra, men när det är bra så glömmer man allt sånt, även om det bara är för en stund. STOR Kram
.... min bror är inte lätt, jag vet. Han är envis som en svårstartad gammal traktor vintertid med sur motor.
Man kan bli galen på hans sätt, men man älskar han ändå.
Hoppas bara han förstår, det gör han nog, och att han lyssnar..
Han hör säkert vad du säger, men lyssna är en helt annan sak..
Kram!
Jag vet hur han är. Jag är nog precis likadan. Enda skillnaden är att man någon gång mellan 40 och 50 inser att det är bättre att låta folk göra saker och själv sitter man med en kopp kaffe eller en pilsner och tittar på. Han kanske kommer till den insikten snart. Vi är nog också ganska lika vad det gäller kärleken. Han verka älska dig, men hans envishet gör att han inte alltid kan visa det. Det är nog tyvärr något du får dela med min hustru. Det har nu gått i 32 år. Lycka till!
Kärlek är jobbigt, så innihelvete. Det går upp och ner, hit och dit. Men det är topparna och dalarna som man minns när man sitter där gammal och skruttig på ålderdomshemmet och stirrar i varandras rynkiga ansikten. Ingen minns ett tråkigt liv..
jag vet inte hur många gånger jag har kastat ut A;s saker genom dörr eller fönster men vi är fortfarande gifta och har varit i 15 år. Man kan inte leva med eller utan dem..
*omtanketänker*
Skicka en kommentar