Igår tackade jag ja till lägenheten jag & barnen var och kollade på i måndags - jag har äntligen fattat ett beslut. Den 1 november bär det av...
Min hjärna säger mig att det är det enda rätta, men mitt hjärta vill egentligen inte alls det här. För stunden mår jag RIKTIGT skrutt...
Varför ska det vara så krångligt?! :(
Vi älskar ju varandra (minus vissa sidor såklart, och den jag inte gillar blev till sist för stark för att hantera), och nu får vi bara hoppas att det där med särboskap kan funka. Bollen ligger just nu hos Snuffe, och jag kan bara hoppas att han åtminstone vill försöka. Han tror inte på särboskap. Självklart blir det inte enkelt, men ett helhjärtat försök är vi väl ändå värda varandra?
Nu finns en stor mängd praktiskt att reda ut, och jag fasar för det... och jag måste upp och röja på vinden, sortera. Ungefär som att man har ork till det... :(
Well.
Faktum är att trycket i bröstet ändå är lite mindre nu, när jag väl fattat ett beslut i alla fall.
Och lägenheten är jättefin, men också jätteliten... och det lär bli slagsmål mellan barnen om vilket rum de ska ha (ett större, ett mindre). Får muta lite.
Lite positivt är att jag blir granne med Vera, och hos henne var jag för övrigt också igår kväll och hade jättemysigt på hennes kryddparty. Jag hoppas jag inte förstörde den mysiga stämningen med mitt mående... har lite svårt att skratta, le och vara glad just nu - även om jag som sagt faktiskt hade supertrevligt. (Tack) ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag vet ju inte vem du är, men har ju följt din blogg ett tag och tror du tagit rätt beslut. Någon gång måste man säga ifrån och det ska man göra om man mår dålig. Jag önskar dig lycka till framöver och kommer att fortsätta läsa vad som händer.
Skönt att du har fattat ett beslut även om det känns jobbigt. Det kommer att ordna sig för dig, det är jag övertygad om. Du är stark och modig som gör så här för att rädda det som är bra istället för att ge upp och ge sig iväg.
Massa kramar!
Tyvärr kan jag inte hjälpa dig att flytta då, eftersom jag flyttar samtidigt *S*
Tänk att du nu varit så modig att du fattat ett beslut! Jag kan bara gratulera dig. Låter det konstigt? Nä inte med beaktande att du -alltsedan vi började blogga till varandra för drygt ett år sedan - har haft bekymmer för att bo på en byggarbetsplats. Det har tagit överhanden för dig denna oreda och har egentligen inte något med dina känslor för Snuffe att göra. Men innerst inne måste det ju sitta en liten tagg i ditt hjärta, att han inte orkar anstränga sig mer för din skull och för att få ha dig kvar!!
Jag tycker Snuffe är mycket egoistisk (som många ((inte allla)) män ju ofta är. Han tar noll hänsyn till dina önskemål och bryr sig tydligen inte heller om att dina barn lever i ett "oordnat" hem. Du själv som lever med lagen intill dig måste ju lida av denna oordning och det förstår han inte, stackarn. Han tycker allt är bra och han vill inte ändra på någonting. Vad är det för resonemang? Bidrar han med någonting praktiskt i hemmet?
Det är alltid sorgligt när ett förhållande tar slut. Men kanske tidpunkten är rätt vald nu. Du har försökt och bett om en förändring, som han inte villa delta i att förändra.
Jag har gjort samma sak; lämnat min make efter 25 års äktenskap och det tog ALLDELES för lång tid för mig att våga fatta beslutet.
Ni är ju fortfarande vänner och kan umgås på särbobasis, så slipper du ifrån allt byggelände som nu tar musten ur dig. Trevligt att du har Vera i närheten. Tjejkompisar behövs vid sådana här tillfällen.
Lycka till min söta Birdie och jag kommer att följa dig som vanligt i bloggvärlden. Kramar i massor!
Stackars dig! Vet att du går igenom något otroligt jobbigt! Hoppas att det blir bra i slutänden. Tänker på dig! Kram...Cia!
Att ta ett beslut är alltid tufft men skönt efteråt, även om det är ett beslut man egentligen inte vill men måste göra för att inte göra våld på sig själv.
Förstår att det är mycket sorg nu, även om du inte har tid att känna och tänka just nu.
Hoppas verkligen att Snuffe sväljer stoltheten och inte släpper dig helt och fullt.
Är jag lite piggare så kommer jag gärna ner och hjälper dig. Både med handtag och med att axel att snörvla mot.
Tänker på dig ska du veta, och jag är bara ett samtal bort *stryker kinden*
Åker nästa söndag, mobilt bredband fixat så nu blir det dokumenterat där uppe. Lägger nog ut det på min FB :)
Hälsa mor och far stora varma kramar, och självklart systeryster,lilla neo, dina goa fina barn och din kära sambo och fler om jag har missat.
Men de största goastae varmaste kramarna skickar jag till dig nu.
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam
Bara det att trycket du känner har lättat tyder på att något tungt har släppt. Mycket annat tungt finns förstås kvar - men det första och viktigaste steget har du tagit! Du har stått upp för dig och dina barn, för dina principer och åsikter, deras trygghet och tillhörighet. Vad du skrev om misshälligheterna era barn emellan berörde mig starkt.....Även om du tvivlar och naturligtvis är väldigt sorgsen nu så är du på väg - kan hitta en ny plattform och kanske kan er kärlek utvecklas vidare därifrån - om han inte vore så förbannat manligt tjurskallig! *L* Åsså det där med avstånden - att röja och flytta är annars min specialitet...*tänker massor på dig*
Behöver egentligen inte skriva nåt här - de innan har sagt det jag vill ha sagt. Fast jag har nåt mer att tillägga: JAG ÄLSKAR DIG, kära syster. Utan dig vore jag inget!
Allt kommer att bli bra till slut, även om det är jobbigt just nu.
Här kommer lite styrkekramar från mig!
Birdie!
Jag ser att du går igenom en jobbig period just nu, men jag hoppas att allt löser sig till det bästa i slutändan!!!
Skickar varma kramar!!
Skicka en kommentar