Jag väger för och emot. Stanna, och ge det en sista chans - eller avsluta och gå vidare?
Snuffes syn på det hela:
Man lånar inte när man har råd att bygga ändå (även om det inte blir något över att leva för heller). Att leja bort arbete är uteslutet, "hantverkare kommer inte innanför dörren".
När bygget ska bli klart ska vi låta vara osagt, det får ta den tid det tar.
Han trivs med livet som det är nu, behöver inte ändra något. Han gillar att lulla på i sin egen takt. Han behöver inte göra något annorlunda än han gör nu.
Han tycker jag har en märklig ekonomisk syn, som hellre tar lån att leva med länge, än att låta det ta längre tid och sedan vara "skuldfri".
SJÄLVKLART har han en poäng i detta, men det måste vägas mot att jag INTE är likadan och rentav far illa av allt det ofärdiga - och alltid har gjort.
Jag känner nämligen tvärtom.
Jag vill som bekant låna slantar och sedan leja bort hela resterande bygget. Även om det vi gör blir otroligt fint, så tar det på tok för lång tid. Jag far inte väl i oredan. I min värld har det redan tagit åtminstone tre-fyra år för lång tid.
Jag betalar GÄRNA mer varje månad på ett lån vi ändå ska betala på i många år framöver, och i gengäld får allt klart - och kan leva och göra saker under tiden. Jag är inte nöjd med så lite socialt liv som vi har nu. Jag behöver mer. Jag vill inte gå hemma och arbeta hela tiden, eller känna mig som att jag är här bara för att städa och laga mat. Jag är ensam i tvåsamheten, vi gör liksom "inget" (nåja, förstå mig rätt) ihop.
Vi ser väldigt olika på vissa viktiga ting - men mycket annat är ju så nära perfekt det kan bli.
Vad är då viktigast?
Mitt välmående tänker jag då inte offra - det räcker med det tryck i bröstet jag redan har.
Faktum kvarstår: hans andra sidor älskar jag - han är en fantastisk man.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
OM han inte har fått in dig och ditt välmående i sin agenda (efter alla diskussioner) så är det dags att se till att du själv mår bra. Det här har ju varit ett stort bekymmer LÄNGE. Om han älskar dig så mycket som han säger - varför vill han inte försöka få dig att må bra? Det borde vara hans NÄST FRÄMSTA INTRESSE?! Jag tycker att DU ger HONOM alternativet "my way or the highway". Du har dansat hans lands-dans i för många år... Det enda jag egentligen bryr mig om är att du mår bra - och det gör du inte längre. Älskar dig.
Din snuffe är så envis. Som jag sagt tidigare: Han tycker om att fixa själv, och självklart ska han få göra det..MEN, eftersom detta tär på er, så tycker jag att ni ska låna och leja bort en del av jobbet. Ni kan leja så pass mycket att det är klart att bo och leva i...sen kan Snuffe fortsätta att pula på andra projekt. För när man har ett hus och dessutom tycker om att bygga och fixa själv så blir man ALDRIG färdig. På så sätt borde ni båda bli nöjda :)
Kompromisser är ju min melodi: Ultimatum funkar sällan överhuvudtaget.
Skulle det vara möjligt att t.ex. ta lån, tjänstlediga snuffen så att han får bygga klart på heltid? Då slipper han hantverkarna och byggprocessen skyndas på så du slipper få spader?
Jag står på din sida. Men skulle jag fråga R så skulle han va på S sida... Jag tror kvinnor lider mer i det ofärdiga. Och det är ju verkligen vad vi gör, lider! Däremot har inte karlarna så mycket val en att ge med sej i detta för för oss blir inte bara bygget jobbigt, utan allt runt omkring med den vardagliga tillvaron...
Prata igenom och kämpa!
Så tråkigt att Du inte mår bra! Kan inte riktigt förstå att det inte ska gå att kompromissa om bygget. Lever man ihop i ett förhållande måste man vara beredd att kompromissa om i stort sett allt. Det han säger nu är ju att han bestämmer om vissa saker, mer än Du gör. Han åsikt väger tyngre. Att resonera så om det gemensamma boendet känns inte ok för mig! Skillnad vore det kanske om det rörde något mindre viktigt, som inte påverkade Dig så mycket. Nej, är man så benhård och envis så blir man förr eller senare ensam. Eller också lever man i ett osunt förhållande där inte bådas åsikt är lika mycket värd.
Kämpa på! Hoppas Du hittar någon lösning...det finns ju flera goda förslag ser jag. Kramar från
004
Ja du, det här var knepigt. Håller med er båda två. Jag är själv allergisk mot lån och därför betalat av huset. Samtidigt så vill jag inte leva med en massa ofärdiga saker. Jag tycker faktiskt att ni ska sätta er ner och göra upp en tidsplan för hela rasket och som lilla Snuffe får hålla sig till. Det kan ju också vara så att du kan göra något av de saker ni vill fixa till.
Min Darling och Snuffe har samma ideologi. Jag ledsnade och fick till och med D att inse att livet är mer värt än att bo i ett "projekt". Vi sålde "projektet" och lever nu lyckliga och fria i vår bostadsrätt. (som iofs är ett blivande "projekt" men i absolut mindre skala...)
Jag håller med Tati.
Jag tycker att det har gått för lång tid nu, och att det inte verkar ordna till sig med bygget.
Ni är TVÅ som först och främst lever där, sen är det fyra till som ska trivas. Glöm inte det!
Kanske är det en paus från röran som du/ni behöver.
Jag beundrar dig som stått ut så länge och min erfarenhet är, tyvärr, att det inte går, eller låt oss säga att det är svårt, att ändra på en människa.
Det du ser nu, är det du får!
Håller på dig! Vilket beslut du nu än tar!
Kram Sara
Jag håller med Tati. DU kan inte hålla på och jämka hela tiden, det måste vara HANS intresse också.
Som jag har skrivit till dig tidigare, enbart kärlek räcker inte, det måste finnas respekt och trygghet också.
Jag vet hur det är att bo i röra, och det tär enormt. Speciellt om man har tendens till utbrändhet då hjärnan är väldigt ostrukturerad och då kräver ordning runt omkring för att kunna fungera. det är vidrigt och tar enormt på psyket.
Ditt mående är viktigast just nu, han får ta ansvar för sitt mående, dina barn behöver en fungerande mamma.
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaam
Nääe, vad jobbigt du måste ha det. Jag har själv bott i sågspån i ett par år. Det mesta är klart men inte allt. Nu förstår jag att jag måste sätta krav men det är inte så lätt att göra det till ens egen gubbe som man haft i över 40 år. Han har liksom bildat sig en egen uppfattning om tid o rum... och den är inte så lik min uppfattning.
Men stå på dig, känner du att du kan sätta krav så gör det. Jag kan inte...
Det du ger uttryck för i vad du berättar har jag bara sååå svårt att förstå.. Det är inte den Anna jag kommer ihåg. Antagligen har jag säkert en romantisk syn på vem jag kände för så många år sen, men har så svårt att förstå att du skulle vika dej och "stå ut" när livet smakar bajs... Vi växer väl alla och lär oss att inte vara medgörliga som järnspett, att ta lite skit för det allmännas bästa och stilla vårt oroliga hjärta när det gör lite ont...
Och tro mej.. Jag är den sista att ge råd med tanke på vad jag lyckas åstakomma.. Eller.. Vafan.. Jag har världens vackraste, bästa, dotter.. Jag och hennes mor bor inte tillsammans längre... Men vår dotter som vi älskar båda två mår bra och har det bästa under förutsättningarna.. Två föräldrar som trivs med varandra, som är sams, och som vet med oss att vi aldrig kan leva tillsammans(utan att pappsen skulle vakna upp med en brödkniv i bröstet... hahaha.. (skojar ju))
Hursom.. Vi väljer vår egen väg här i livet och jag håller på dej i alla väder, och oavsett vad du väljer..
Ja, under förutsättning att du väljer rätt alltså...hahaha.. Jävlar.. Rolig är jag oxå...
Med lite fundersamma hälsningar.. men med hundraprocentigt hållna tummar för dej...
Din vän... Alltid..
Jag vet ju så lite om hur ni har det, men kan ni göra klart i vissa viktigare rum och sedan låta resten vara projekt? Jag tänker på kök, sovrum, badrum och hall, och att resten får ta den tid det tar. Kompromissa båda två?
Så trist att ni har det kämpigt, ni verkar ju älska varandra i grunden. Kan det vara någonting att bygga på? Om de här känslorna kommer med ett års mellanrum, är det någonting annat som gör att det är svårare just vid den här tiden? Som gör att det går ut över just den här omständigheten?
Jag vet ju att allt blir bra till slut, vilken väg ni än väljer, men jag hoppas att det blir bra fort för er!
Ps. Det är inte meningen att du ska svara mig på frågorna jag ställde, svaren är till för dig själv.
Ps. Sista Marianne är alltså Marianne i Kairo. Lite förvirrat det där : )
Skicka en kommentar