Livets pussel

Det blir en låååång blogg idag.

Min älskade bardomskompis Karin skriver underbara, läsvärda bloggar. Vi är dock inte alltid överens om allt, då hon har sin politiska åsikt klar och jag är mer lullande - jag vet vad jag tycker, men inget parti står liksom fullt ut för det. Roligt att diskutera, även fast Karin ju är tusen gånger mer insatt än vad jag är. ;)

Har just läst hennes blogg om rastlöshet - mycket läsvärd, och jag känner att jag vill knyta an till den lite... hon skriver bland annat om hur mycket hon älskar sina barn, men att hon blir rastlös av att gå hemma för länge, hur väl hon behöver och uppskattar sitt eget sociala liv med vuxenkontakt... och att hon beundrar de som väljer att vara hemma.

Jag känner PRECIS likadant..!

Mina barn älskar jag, mer än något annat i hela världen, så är det ju bara. De är mitt ALLT, det finns inget jag inte skulle göra för dem.
Jag skulle däremot aldrig någonsin välja att gå hemma på heltid. Varken nu eller då de var små.
Jag skulle bli en HEMSKare människa om jag inte hade mitt eget sociala nätverk (mitt älskade jobb, exempelvis) att smita till, där jag bara får vara Birdie, inte mamma/sambo. Jag behöver mitt eget space.

Däremot önskar jag att jag hade råd att jobba deltid, 75% kanske skulle vara lagom.
Livet går inte RIKTIGT ihop tillfredsställande när jag jobbar heltid. Det är ett lite för stort pussel som ska gå ihop, utan att man stressar ihjäl sig på kuppen.
Någon sade "men herregud, varför skaffade ni hästen då"?! Svaret är enkelt: det är ju där, i stallet & på hästryggen, jag verkligen varvar ner, blir ett med mig själv och mina tankar igen - och det där har jag ju en stund varje dag. Livlina. :)

Om jag gick ner på deltid skulle jag orka engagera mig mer i saker jag tycker är viktiga, men som jag idag (kanske pga min forna utbrändhet) inte riktigt orkar med mitt i alla andra "måsten" (städ/tvätt/mat/skjutsa/handla... you name it).
Hemma får jag hjälp när jag ber om det, men inte annars. Snuffe jobbar mest utomhus och med bygget - jag kör liksom racet inne (rätt eller fel, jag vet inte... mitt val hade ju varit att leja bort det där bygget - men då hade jag tagit glädjen från Snuffe, och DET hade inte varit rätt i alla fall).

Jag skulle vilja ägna mer tid åt barnen och deras aktiviteter, utan att bli stressad.
Emellanåt känns det tyvärr bara som jobbiga måsten - åtminstone tills vi väl ÄR på den där träningen, den där matchen/tävlingen eller vad det nu må vara. Då, när jag ser glädjen i deras ögon, och hur de njuter - då njuter ju även jag. :)

När barnen var små, och jag mammaledig, njöt jag förvisso (även om jag verkligen tyckte det var skittrist att gå till lekplatsen och bygga sandkakor - men samma sak där, när man såg glädjen i barnens ögon...), men kände mig mer än "klar" med den biten då barnen var året och jag började jobba igen. Många tyckte jag var konstig.
Sen var jag förstås inte nöjd ändå, för inte ens då hade vi möjlighet att låta en av oss jobba deltid. (Jag skaffade inte barn för att enbart dagis skulle fostra dem)...

För att sammanställa lite då, så skulle ett "perfekt liv" för mig innebära

¤ 75% välbetalt arbete (skulle inte ha råd idag)
¤ att slippa slitas hit och dit
¤ att huset/trädgården var helt klart, så jag fick riktig ro i själen
¤ att VERKLIGEN orka med det som är viktigt = familjen och mitt hem (man är väl en tvättäkta Kräfta ;))

Knyter även an till min egen gamla blogg: "Jag vill vara en bullbakande mysmamma".

Nå.
Nu har ni lite läsning, om ni orkar. Det här är som ett Kinderägg: tre bloggar i en..! *s*