Vad tusan gör man, när ens älskade tonåring mår kasst?
När hon, sedan strax efter sommaren, är allmänt kantig och "tonårig", när hon känner sig värdelös och ful, att hon inte är något värd?
När hon fått för sig att "alla hatar henne"?
När man inte får röra henne, när hon inte litar på att man kan hjälpa..?
När hon vantrivs i skolan, och har på tok för höga krav på sig själv?
Sjuan är för tuff för henne - åtminstone när undervisningen sker mestadels på engelska i hennes skola. När jag förhör läxor och kräver svar på svenska, går det som ett rinnande vatten, utan problem. Därför vill hon (med rätta, eftersom hon känner som hon gör) byta skola.
Jag håller på att rodda i det där - och ändå är hon bara såååå arg... litar inte på att allt kommer att bli bra. :o(
Hormonerna bara sprutar i henne.
Lika "hemsk" som hon kan vara, precis lika underbar är hon minutrarna efter.
Mig har hon alltid öppnat sig för och pratat med, till skillnad från sin pappa - men nu vete tusan... man undrar vad för tankar som gömmer sig i hennes huvud?
Och som mamma blir man både ledsen och rädd. Man känner sig maktlös.
Jag älskar henne så innerligt... hur ska jag kunna förmå henne att mjukna och inse att hon är bäst i hela världen?
Olycklig Birdie *undrar om hon håller på att tappa kontrollen*
6 kommentarer:
Birdie! Du gör rätt, finns där, pratar och finns där, stöttar och finns där. Försöker på alla vis att tala med henne, hitta lösningar till hennes bekymmer och hon KÄNNER att du finns där.
Det är det som hon kommer att säga sen; "mamma, du fanns där hela tiden - tack".
Hon har tur som har dig till mamma, en underbar människa som finns och bryr sig.
*Kraaaaam* till er båda
Vera
Håller med Vera!
Minns allt hur det var att vara tonåring... Inget vidare!
Men det går ju över, som väl är å så ska man då kalla sig vuxen... Å ta ansvar för sina (om man har några) tonåringar...
Det löser sig, ni klarar av dettta också, är helt övertygad!
Kram Sajja
Usch, jag har varit där jag med...med båda flickorna...och är där fortfarande med yngsta...
Frustrerand och så smärtsamt att se och uppleva...'
Du gör så rätt, Birdie. Fortsätt som du gör, hon kommer tillslut. Så hände med den äldsta och jag hoppas att yngsta kommer snart också.
Skänker er många varma stärkande tankar och skickar även med en stor bunt goa kramar som räcker flera varv runt <3 <3 <3
"You are now entering the dark ages" ;-)...Nä, förlåt, jag ska inte skämta, men jag känner igen mig så väl - jag har ju två års "försprång" i det där! Att du finns till för henne är det allra viktigaste, att det finns någon hon kan vända sig till! Om det känns bra att byta skola, så gör det, gå inte och fundera för länge och försök då också få nån "significant other" som hon kan prata med där; mentor, skolsköterska, fritidsledare eller vem som helst vuxen som hon får förtroende för så att hon slipper bära med sig gamla funderingar till en ny skola.Lycka till! *tänker på er*
Ååå, jag lider med både henne och dig! Minns själv att tonåren var rent överjävliga på ren svenska, det är så mycket som händer inom en och att man inte vet själv vad det är är otrligt frustrerande.
Men, det låter kanske hurtigt, det kommer att gå över. Fortsätt som du gör, det kommer att ordna sig! *kramar er båda* ^^
Du gör allt rätt, hjärtat. Hon tar åt sig (lite i alla fall) utan att hon visar det. Kommer du ihåg att jag sa att jag minns hur det var? Jag VAR som hon ÄR. Folk är skitjobbiga och ska helst inte finnas periodvis, man vill inte vara med i samhällets "ordningar" utan kan bäst själv - just för att ALLT känns fel. Hormonjävlarna ska man ha en ruskig respekt för. De är svåra att komma överens med, och man har sitt inre krig... Hon kanske behöver snacka med sin moster...?! Finns här - alltid. För er allihop...
Skicka en kommentar